Ljudbild eller synvilla? -en bok om filmljud och ljuddesign

Detta var en bok som jag hade svårt att relatera till, men ändå fanns det små saker som var intressanta.

Boken handlar om hur man gör film, men framförallt hur man använder ljud på olika sätt.

Dykhoff (2002:13) förklarar att det finns ett ljudteam som spelar in ljudet för sig. Sedan finns det ett filmteam som spelar in bilden för sig. Detta klipper man sen och då klipper man bilden först och ljudet sen (ljudläggning).

Filmteknikens utveckling
Under stumfilmstiden hade regissören ingen kontroll då det saknades synkront ljud. Som åskådare kunde man få olika upplevelser av filmen beroende på var man såg den. På vissa ställen kunde filmen ackompanjeras av musiker och på ett annat ställe kunde det finnas en berättare som läste repliker till filmen.

Slutet av 1920-talet blev det möjligt att spela in och upp ljud som var helt synkront med bild, vilket gjorde att regissören fick kontroll över ljudet. Så småningom kom man på att man kunde dubba film, detta för att kunna visa filmerna utomlands. Av ekonomiska skäl visades dubbade filmer bara i stora språkområden. I Skandinavien kom man på lösningen att texta filmerna.


Dykhoff (2002:25) menar att ljudberättande är ljudets roll i en film. En bra muntlig berättare i film använder:
- olika tonfall
- gester och grimaser
- pauser
- mycket information, så intresset hålls vid liv.

I radio använder en bra berättare bland annat:
- olika tonfall och röststyrka
- ljudeffekter och musik för att illustrera känslor och stämningar.

Något som jag tyckte var intressant var när Dykhoff (2002:59) skriver om hörselintryck. Han menar att all hörselintryck vi får bearbetas av hjärnan. Där hjärnan gallrar vad som ska släppa igenom till "mitt" medvetande. Han menar även att vi hör hela tiden ljud från t.ex. vår kropp utan att vara medvetna om det.

Det är krångligt och tidskrävande att göra film. T.ex. Spelar man ofta in olika scener i samma studio, då man lägger på effktljud efteråt för att få fram rätt stämning. I filmen blir åskådaren "lurad" av ljuden. För man försöker göra ljudet så verklighets troget som möjligt för att vi som åskadare inte ska ana att filmen har spelats in i en studio. Dykhoff (2002:38) menar att "hörselintryck är mindre precisa än synintryck försöker vi automatiskt med synens hjälp befästa det vi hör".

Vi får inte lov att glömma att "Tal är det viktigaste mänskliga kommunikationsmedlet." (Dykhoff 2002:27)

Litteratur
Dykhoff, Klas, 2002. Ljudbild eller synvilla? -en bok om filmljud och ljuddesign. Liber, Malmö